Finansieringsmodeller

I Standford social innovation review läser jag en artikel om finansieringsmodeller för nonprofit organizations (ideella organisationer).

Utgångspunkten är som vanligt USA vilket har sina begränsningar (bland annat att idrotten inte är medräknad, samhället är uppbyggt på ett annat sätt med mera). Författarna hade undersökt 144 organisationer grundade efter 1970 som hade lyckats samla in mer än 50 miljoner dollar 2007. De hittade 10 olika finansieringsmodeller bland dessa organisationer. Men innan de kommer till modellerna så konstaterar de några andra saker.

Ideella organisationer behöver hitta egna modeller för att förenkla kommunikationen sinsemellan och mellan organisationerna och finansiärerna. Genom att hitta ett gemensamt språk kring detta underlättas lärande och förståelse för alla parter. Man kan inte annat än instämma.

Företag och ideella organisationer skiljer sig på en avgörande punkt. När företag hittar ett sätt att skapa värde för en kund hittar den nästan alltid sin källa till intäkter, kunder betalar för värdet. Det är å andra sidan nästan aldrig sant för en ideell organisation. När en organisation hittar sitt sätt att skapa värde för ”brukaren” så har den inte hittat sin inkomstmotor. Det är två separata steg. Ideella organisationer är i två logiker; att bedriva verksamhet och att få pengar till den. I Västerås stadsmission brukar vi säga att vi har två kärnkompetenser: socialt arbete och att få in pengar till socialt arbete.  

I konsekvens med detta kan inte ideella organisationer använda sig av företagens affärsmodelltänkande utan behöver hitta sina egna modeller – finansieringsmodeller. Finansieringsmodeller fokuserar bara på hur man får in pengar, inte på program och aktiviteter som man erbjuder brukare.

En gemensam nämnare för de organisationer som forskarna tittade på var att de oftast koncentrerade sig på en källa till intäkter som passade till deras typ av arbete. De hade byggt upp högprofessionell insamlingsorganisation med fokus bara på denna intäktskälla. De hade med andra ord ett mycket välutvecklad finansieringsarbete.

De tio modellerna:

·         Hjärta till hjärta; massor av individer som känner för syfte med organisationen och ger små gåvor var men som tillsammans blir stora summor (Rädda barnen etc.)

·         Brukargivare; tidigare brukare som ger när de är hjälpta (sjukhus, universitet)

·         Motiverade medlemmar; individer som har ett gemensamt intresse och gemenskap (religiösa samfund, intresseföreningar)

·         Stora givare; en liten grupp individer som ger mycket pengar (medicin, miljö)

·         Offentlig leverantör; söker och får del av offentliga medel (anbud/avtal/skolpeng)

·         Offentlig förnyare; får särskilt stöd genom att erbjuda det offentliga nya och mer effektiva lösningar på problem (projektmedel)

·         Brukarstöd; brukare som använder sina offentliga pengar tillsammans med den organisation de vill (finns inte i Sverige?)

·         Resursåteranvändare; tar till vara på överskott/överflöd hos företag (mat, mediciner med mera) och delar ut till behövande

·         Marknadsskapare; system som hanterar frågor där det finns etiska problem för företag att agera (i USA till exempel mäkla blod mellan givare och sjukhus, finns inte i Sverige?)

·         Lokal –nationell samverkan; lokal insamling och aktivitet, samordnat nationellt (Teach för America)

En del av modellerna är, som jag kan se det, användbara i en svensk kontext men inte alla. Jag tror vi behöver hitta modeller som fungerar i en svensk/europeisk kontext med en utbyggd välfärdsstat och gemensam finansiering inom många områden.

Skulle jag föreslå vilka modeller jag tror är alternativen i Sverige kommer följande lista:

·         Hjärta till hjärta; många individer (och en del företag) som altruistiskt stödjer viktiga frågor

·         Motiverade medlemmar; många individuella medlemmar som agerar tillsammans, i något sorts självintresse.

·         Stora givare; ett fåtal personer med mycket pengar som går samman för att göra skillnad i samhället/världen

·         Offentlig leverantör; anbud, upphandling med mera

·         Projektekvilibrist; stöd av offentliga och privata projektpengar – oftast med unika idéer

·         Kommersiell idealist; överskott från kommersiell verksamhet som används i socialt arbete (tex Myrorna som betalar för mycket av Frälsningsarméns sociala arbete)

Men det skulle vara mycket intressant med en svensk/Europeisk forskning kring vilka finansieringsmodeller som finns/fungerar i vår kontext.

Det mest provocerande i artikeln för mig är att de stora och framgångsrika bara använder sig av en modell. I Västerås stadsmission idag försöker vi bygga upp vår finansiering på tre ben. Insamling från privatpersoner och företag, projektfinansiering och egen kommersiell verksamhet (idag secondhand). Alla tre har potential att bli mångdubbelt större men frågan som artikeln ändå tvingar mig att ställa är om det är möjligt att nå utan att vi väljer bort. Om vi klarar av att hantera tre olika logiker med varsin högprofessionell insamlingskapacitet. Spontant svarar jag att på sikt nej, vi måste välja. Frågan är om det är rätt svar, och vilka konsekvenser ett felaktigt svar får.

Hur kan man tänka kring finansering av sin organisation?

Finansiering är en fråga som många oroar sig för och som många tycker är svår. Nedan mina tankar kring denna fråga.

Utgångspunkter
Så stort oberoende som möjligt. En organisation bör säkerställa att finansiärer inte påverkar vilken verksamhet som ska drivas eller hur den ska drivas. Att man är oberoende, såväl juridiskt som "mentalt", nog för att göra och säga det som man vill säga. Jag har till exempel ibland märkt en ovilja att kritisera kommunen för att man är rädd för att förlora bidragen och att man anpassar sin verksamhet bortom rimlighetens gräns för att det ska passa en viss finansiärs vilja. Långsiktig påverkar detta organisationens möjligheter att nå sina mål, dess integritet och trovärdighet och medlemmarnas, volontärernas och de anställdas engagemang och lojalitet.
Så stor flexibilitet i användandet som möjligt. En organisation bör sträva efter att ha intäkter som organisationen själv kan besluta om hur de används. Detta är så klart inte alltid möjlig, men i de strategiska övervägandena bör detta vara vägledande.
Så stor möjlighet som möjligt för organisationen själv att påverka omfattningen av intäkten
Så lite risker som möjligt såväl ekonomiska som för varumärket, verksamheten eller på annat sätt.
Så hög "nettoavkastning" som möjligt, alltså andelen av varje "intjänad" krona som går till ändamålet/täcker kostnaderna för avsedd verksamhet fullt ut.

Utifrån dessa utgångspunkter har vi i Västerås stadsmission bestämt oss för att prioritera i följande ordning vad vi ska "investera" i för att öka intäkterna.
1, Insamling - gåvogivande från privatpersoner, organisationer och företag. Vår egen insats avgör i stor grad hur mycket pengar vi kan få, vi kan använda dem till det vi själva väljer i stor grad och det skapar för det mesta inget stort beroende. Därtill är riskerna relativt små och nettoavkastningen hög.
2, Egen kommersiell verksamhet - Second hand. Vår egen insats avgör i stor grad, vi kan använda pengarna till det vi själva väljer, vi är inte beroende av andra. Riskerna är dock högre och nettoavkastningen mindre än insamling.
3, Projektmedel - från olika typer av finansiärer. Vår egen insats har stor betydelse i hur mkt pengar vi kan få, vi kan bara använda dem till det finansiären har bestämt. Riskerna är små men det krävs ofta egeninsatser för att kunna genomföra verksamheten.
4, Medlemsavgifter - från våra medlemsorganisationer. Vi kan i mkt liten omfattning öka medlemsavgifterna (kr/medlem i medlemsorganisationen) men vi kan i stor grad använda dem där vi finner att de gör bäst nytta, riskerna är små och nettoavkastningen är stor.
5, Anbud, upphandling. Vi kan påverka omfattningen av pengarna men vi styrs hårt vilken verksamhet vi ska driva och till vilken kvalité, vilken sällan inkluderar kvalitetshöjande eller utvecklande insatser. Vi har svårt att få täckning för alla organisationens kostnader (OH). Riskerna är överlag låga.
6, Föreningsbidrag från kommunen. Vi kan i viss mån påverka omfattningen av ett stöd, det är relativt fria pengar. Ett mentalt beroende kan uppstå som i så fall skulle hindra oss från att vara kritiska men framförallt så finns det stora risker då det är en pott av pengar, får vi mer får någon annan social organisation mindre, vilket påverkar de andra organisationernas möjligheter att göra en bra verksamhet i högre grad än det förstärker vår.

Utöver utgångspunkterna ovan finns det några andra strategiska överväganden att göra. Det är till exempel bra att ha en bred mix av intäktsslag (insamling, offentliga medel etc.) snarare än att förlita sig till ett intäktsslag. Man behöver regelbundet spana framåt och försöka se hur förutsättningarna för olika intäktsslag förändras så att man i tid kan investera i att utveckla andra eller nya.
Det tar ofta lång tid, innebär risker och kostar pengar och arbetstid att utveckla ett intäktsslag och en organisation måste våga stå upp för det. Med långsiktighet och smarthet kan man dock nå långt utan enorma investeringar.
Inte använda insamlade/medlemspengar till sådant som det offenliga borde/ska finansiera. Här gör till exempel vi i Västerås stadsmission principiellt fel när vi använder insamlade medel till en verksamhet som är upphandlad av kommunen. Ska man satsa egna pengar ska verksamheten inte vara upphandlad utan drivas på andra villkor.
Samla in pengar på ett etiskt korrekt sätt. Det är lätt att använda schablonbilder eller använda sig av bilder och uttryck som kränker eller lyfter fram svagheter hos den man vill hjälpa. Ett utmärkt exempel är när flera internationella biståndsorganisationer valde att byta från utmärglade, ledsna barn från Afrika till glada normala barn från Afrika på sina bilder.
Våga välja bort möjliga intäkter. Vi kom fram till att det var möjligt att söka kommunala pengar till Västerås stadsmission, men konsekvenserna av det för de andra sociala organisationerna, och därmed för människor i utsatthet i Västerås, skulle bli stora. Vi valde då att inte söka några kommunala medel. Förutom att detta uppskattas av de andra så har det skapat en stolthet i organisationen och en mental frihet i dialogen med kommunala politiker. Dessa konsekvenser är troligen långt mer värda än de pengar vi skulle kunna få.

I framtiden behöver vi ideella organisationer vara mycket innovativa kring olika modeller för att finansiera vår verksamhet. Vi behöver utmana oss själva att tänka nytt, testa, lära av andra för att få till de resurser som behövs för att möta de behov vi ser.

Jag tror att det är nödvändigt att styrelsen engagerar sig mer i finansieringsfrågorna, såväl att diskutera dem ur ett strategiskt perspektiv som i handling bidra med kontaktnät med mera. Varje styrelse borde ha någon med stor kunskap kring finanseringoch jobbar man med utskott/kommittéer så kanske detta är en av de viktigare. I alla organisationer behöver man se finansiering som en viktig kompetens och ha strategier, planer och arbetstid (volontärer/anställda) knutna till uppgiften. När jag får frågan om Västerås stadsmissions kärnkompetens brukar jag säga att det är socialt arbete och vår förmåga att finansiera det.

/David