Att ge sig ut på en resa

I mitten av hösten blev det för mig väldigt tydligt att något behövde göras. Det sättet att organisera och leda som jag dittills hade använt fungerande inte längre. Medarbetarna tyckte arbetsmiljön var dålig, strukturen oklar och ledarskapet undermåligt. De gav tydligt uttryck för att de ville ha förändring.

Samtidigt läste jag en bok om ledarskap där jag var tvungen att karaktärisera mig som en jag-ledare, inte en vi-ledare. Jag var för viktig, mitt arbete med att ta vara på och skapa utrymme för medarbetarna nästintill obefintligt.

Först tänkte jag att jag skulle tillsätta mellanchfer, igen. Förra gången gick det inte så bra men denna gången kanske. Då skulle personalen få chefer som var mer operativa och nära. Men hur jag en vred och vände på frågan om chefer och ledningsgrupp kändes det inte bra. Jag tror ju egentligen inte på den typen av organisering.

Ungefär samtidigt drog ett projektarbete inom en utbildning jag går igång. Jag hade bestämt mig för att studera närmare det mycket intressanta fenomenet "chefslösa" organisationer. När jag sökte svenska exempel hittade jag inte särskilt många, eller rättare sagt bara ett. Ett vård och omsorgsboende i Småland. VD och ägarna satt i Stockholm så jag tog kontakt med dem och för första gången kände jag att jag pratade med någon som var mycket längre i tänket kring underifrånperspektiv, medarbetarmakt och chefslösa organisationer än jag.

Alla dessa olika trådar löpte samman och skruvade till mitt liv så mycket så jag tänkte; varför inte - jag testar. Antingen funkar det eller så får jag sparken. Och oavsett hur det går kommer jag att ha lärt mig massor och vågat försöka förverkliga en idé, en dröm.

Att organisera en riksförening

Riksföreningen Sveriges stadsmissioner startades 2007. Främsta orsaken var att Postkodlotteriet inte ville ha relation till var och en av stadsmissionerna utan till en gemensam part. Då denna inte fanns bildades riksföreningen. För att få pengar från Postkodlotteriet behöver organisationen ha 90-konto. Att ha 90-konto innebär att riksföreningen måste göra många saker, allt ifrån att bygga upp en bra apparat för utdelning av pengar och ekonomisk redovisning till att riksföreningen måste driva verksamhet (i vårt fall påverkansarbete) och bedriva insamling riktat till privatpersoner. Och för att lyckas med detta måste vi organisera oss.  

Vägen fram till en gemensam nationell förening för stadsmissionerna var inte enkel. Vad jag har förstått handlade det till största delen om en rädsla, grundad i tidigare dåliga erfarenheter, av att den nationella organisationen skulle styra/bestämma över de lokala stadsmissionerna. När vi vid ett möte talade om framtiden blev det mycket lättare när vi först konstaterade att vi inte (inom de närmaste decennierna i alla fall) ska gå samman och att ingen av oss vill ha en riksorganisation som styr över de lokala organisationerna. Intressant att dessa förtydliganden behövdes men det kanske antyder att det i många organisationer sker en förflyttning av makt från det lokala till det nationella, en förflyttning som inte alltid uppskattas av det lokala.

Förflyttning av makt från det lokala till det nationella sker oftast osynligt, i de bästa av avsikter, när man organiserar sig för att lösa uppgifter så rationellt som möjligt. Så vi började med att analysera hur man gör för att få en nationell organisation som har en egen agenda och bestämmer över det lokala. Vi kom fram till tre avgörande sätt:

·         Ge det nationella mycket pengar

·         Anställ människor nationellt

·         Ha styrelseledamöter som inte är direkt kopplade till det lokala genomförandet

Redan idag så har riksföreningen mycket pengar, inkomsterna ligger 2010 på ungefär 18 miljoner, merparten från Postkodlotteriet, så den punkten har vi redan ”åkt dit” på. Därmed är det viktigt att vi inte släpper iväg någon av de andra punkterna. Vi har valt att lösa det genom att inte anställa några personer nationellt utan använda oss av personer från de olika stadsmissionerna som vi ”köper tjänst av” och styrelseledamöterna utgörs av respektive stadsmissions direktor, med roterande ordförandeskap. Detta säkrar på ett bra sätt de två senare punkterna men ställer å andra sidan stora krav på att vi utvecklar nya sätt att organisera oss. Annars finns risken att begränsningarna gör att vi inte kan ta vara på de möjligheter existensen av en gemensam riksförening skapar.

Arbetet med att utveckla formerna är bara i sin linda, kommande år måste vi fortsätta att utveckla och testa, för än så länge tar vi bara tillvara en mycket liten del av de möjligheter riksföreningen kan skapa. Några sätt vi testar nu:

·         Utdelning av basuppdrag, med finansiering. Vi har noterat några basuppdrag som vi vill ha utförda och knutit en summa pengar till dessa. Dessa uppdrag, till exempel ordförande och sekreteraruppdraget eller ekonomi och administrationsuppdraget, får sedan en stadsmission i uppdrag under en bestämd tid. Respektive direktor har ansvaret för att uppdraget utförs och rapporterar till styrelsen.

·         Gemensamma projekt där alla är med. En sammankallande/ordförande utses bland direktorerna och till denna knyts en projektgrupp av ledamöter från de andra stadsmissionerna. Ordförande föreslår och styrelsen beslutar om en projektplan med budget som sedan projektgruppen genomför. Behövs det någon anställd knutet till projektet köps denna tjänst av någon av stadsmissionerna.

·         Projekt där inte alla deltar kan också genomföras. Bland annat har en studie av HR-funktionerna gjorts där Stockholm har varit initiativtagare. Då inbjuds alla av den som tar initiativet och de som vill deltar. Arbetet rapporteras till respektive stadsmission som deltar men också till hela styrelsen. Ofta är det möjligt att hoppa på senare om intresse uppstår.

·         Styrelsemötena några gånger per år räcker oftast inte till vilket har gjort att direktorerna har adderat webbmöten på ett par timmar, än så länge inte beslutande utan bara för diskussion och information.

En vän till mig funderade på om inte det vi har gjort är att skapa folkrörelsemodellen igen. Att lokala föreningar med liknande intressen går samman och skapar en riksförening som ska tjäna och stödja, där makten tydligt finns kvar lokalt. I vilket fall som helst vill vi stadsmissioner ha en väl fungerande riksförening som inte tar över och styr. Vi har hittat några av de viktigaste sätten det sker på och så länge vi håller oss till våra utgångspunkter och är uppfinningsrika i formerna tror jag att vi kan komma långt, riktigt långt!