I Standford social innovation review läser jag en artikel om finansieringsmodeller för nonprofit organizations (ideella organisationer).
Utgångspunkten är som vanligt USA vilket har sina begränsningar (bland annat att idrotten inte är medräknad, samhället är uppbyggt på ett annat sätt med mera). Författarna hade undersökt 144 organisationer grundade efter 1970 som hade lyckats samla in mer än 50 miljoner dollar 2007. De hittade 10 olika finansieringsmodeller bland dessa organisationer. Men innan de kommer till modellerna så konstaterar de några andra saker.
Ideella organisationer behöver hitta egna modeller för att förenkla kommunikationen sinsemellan och mellan organisationerna och finansiärerna. Genom att hitta ett gemensamt språk kring detta underlättas lärande och förståelse för alla parter. Man kan inte annat än instämma.
Företag och ideella organisationer skiljer sig på en avgörande punkt. När företag hittar ett sätt att skapa värde för en kund hittar den nästan alltid sin källa till intäkter, kunder betalar för värdet. Det är å andra sidan nästan aldrig sant för en ideell organisation. När en organisation hittar sitt sätt att skapa värde för ”brukaren” så har den inte hittat sin inkomstmotor. Det är två separata steg. Ideella organisationer är i två logiker; att bedriva verksamhet och att få pengar till den. I Västerås stadsmission brukar vi säga att vi har två kärnkompetenser: socialt arbete och att få in pengar till socialt arbete.
I konsekvens med detta kan inte ideella organisationer använda sig av företagens affärsmodelltänkande utan behöver hitta sina egna modeller – finansieringsmodeller. Finansieringsmodeller fokuserar bara på hur man får in pengar, inte på program och aktiviteter som man erbjuder brukare.
En gemensam nämnare för de organisationer som forskarna tittade på var att de oftast koncentrerade sig på en källa till intäkter som passade till deras typ av arbete. De hade byggt upp högprofessionell insamlingsorganisation med fokus bara på denna intäktskälla. De hade med andra ord ett mycket välutvecklad finansieringsarbete.
De tio modellerna:
· Hjärta till hjärta; massor av individer som känner för syfte med organisationen och ger små gåvor var men som tillsammans blir stora summor (Rädda barnen etc.)
· Brukargivare; tidigare brukare som ger när de är hjälpta (sjukhus, universitet)
· Motiverade medlemmar; individer som har ett gemensamt intresse och gemenskap (religiösa samfund, intresseföreningar)
· Stora givare; en liten grupp individer som ger mycket pengar (medicin, miljö)
· Offentlig leverantör; söker och får del av offentliga medel (anbud/avtal/skolpeng)
· Offentlig förnyare; får särskilt stöd genom att erbjuda det offentliga nya och mer effektiva lösningar på problem (projektmedel)
· Brukarstöd; brukare som använder sina offentliga pengar tillsammans med den organisation de vill (finns inte i Sverige?)
· Resursåteranvändare; tar till vara på överskott/överflöd hos företag (mat, mediciner med mera) och delar ut till behövande
· Marknadsskapare; system som hanterar frågor där det finns etiska problem för företag att agera (i USA till exempel mäkla blod mellan givare och sjukhus, finns inte i Sverige?)
· Lokal –nationell samverkan; lokal insamling och aktivitet, samordnat nationellt (Teach för America)
En del av modellerna är, som jag kan se det, användbara i en svensk kontext men inte alla. Jag tror vi behöver hitta modeller som fungerar i en svensk/europeisk kontext med en utbyggd välfärdsstat och gemensam finansiering inom många områden.
Skulle jag föreslå vilka modeller jag tror är alternativen i Sverige kommer följande lista:
· Hjärta till hjärta; många individer (och en del företag) som altruistiskt stödjer viktiga frågor
· Motiverade medlemmar; många individuella medlemmar som agerar tillsammans, i något sorts självintresse.
· Stora givare; ett fåtal personer med mycket pengar som går samman för att göra skillnad i samhället/världen
· Offentlig leverantör; anbud, upphandling med mera
· Projektekvilibrist; stöd av offentliga och privata projektpengar – oftast med unika idéer
· Kommersiell idealist; överskott från kommersiell verksamhet som används i socialt arbete (tex Myrorna som betalar för mycket av Frälsningsarméns sociala arbete)
Men det skulle vara mycket intressant med en svensk/Europeisk forskning kring vilka finansieringsmodeller som finns/fungerar i vår kontext.
Det mest provocerande i artikeln för mig är att de stora och framgångsrika bara använder sig av en modell. I Västerås stadsmission idag försöker vi bygga upp vår finansiering på tre ben. Insamling från privatpersoner och företag, projektfinansiering och egen kommersiell verksamhet (idag secondhand). Alla tre har potential att bli mångdubbelt större men frågan som artikeln ändå tvingar mig att ställa är om det är möjligt att nå utan att vi väljer bort. Om vi klarar av att hantera tre olika logiker med varsin högprofessionell insamlingskapacitet. Spontant svarar jag att på sikt nej, vi måste välja. Frågan är om det är rätt svar, och vilka konsekvenser ett felaktigt svar får.
